Om mig:

Mamma ska berätta lite om dagen då jag föddes:

Måndagen den 21/5 vaknar jag vid fem-tiden på morgonen med molvärk, går upp och kissar och märker att lite mer av slemproppen är påväg, härligt.. Kanske, kanske kommer det starta igång under dagen tänker jag och går och lägger mig igen. Mathias åker till jobbet vid sju, och jag talar om för honom att det kanske är på G och att måste svara i telefonen om jag ringer under dagen, vilket han alltid gör, men ändå.. 

Under dagen kommer det värkar en gång i halvtimmen, det gör ont men är hanterbart. Jag längtar så efter min lilla bebis och vill att värkarna ska komma oftare. Frammåt fyra är det 7-9 minuter mellan varje värk och Mathias kommer hem, med mcdonalds mat som jag önskat mig. Han tycker allt är jätte jobbigt! Han klarar knappt av att se mig ha så ont. Jag står och stampar i golvet under värkarna och sätter på hög musik. Då och då går jag in i duschen och sprutar varmt vatten hårt på ryggen, det känns lite skönare då. Men OJ vad ont de gör ändå!! Tiden går och vid åtta kommer värkarna var 3-4 minut så då ringer vi in till förlossningen och vi är välkomna in!

Pappa skjutsar in oss någon gång vid nio om jag inte minns fel, och det är den värsta bilturen i hela mitt liv. Att det är så långt till sös trodde jag aldrig!! Varje kurva, varje gupp, varje litet gruskorn vi kör över gör ONT i hela kroppen och jag håller krampaktigt tag i dörren och föröker tänka på att andas. In, ut, in, ut, in, ut, in... UT!!! kan inte ungen komma UT???

Vi får ett litet rum och de kopplar in ctg:n för att regristrera värkarna och se att barnets hjärtljud är bra. Jag är öppen 3 cm, så jag får stanna säger barnmorskan. Inte för jag hade gått därifrån, men ändå.

Mathias börjar hänga med i situationen och hjälper mig med allt! underbart. Jag är så glad att han bara finns där, utom honom vet jag inte hur det hade gått.

Jag andas lustgas som en tok och drömmer mig bort i någon slags lustgasvärld och kan inte sluta tänka på kvinnorna i afrika. Hur fan klarar de av att föda barn utan lustgas tänker jag gång på gång.

Mathias masserar mig på ryggen, och det är så skönt.
Jag älskar lustgasen. Mathias sjunger någon sång och någonstans i låten hör jag"let's go fuckin mental". Det uprepas och fastnar på hjärnan som någon dålig repeat och jag kan inte låta bli att asgarva. Där ligger jag med värkar och asgarvar och Mathias stirrar frågande på mig.


Någongång kommer värkarna HELA TIDEN och jag får rent utsagt panik. Nånting är fel känns det som och Mathias ringer på klockan och barnmorksan kommer inte och kollar ctg:n. Hon höjer lustgasen (:D) och undrar om jag vill ha ryggbedövning. Ryggbedövning?? Varför har du inte sagt något tidigare?! SÅKLART jag ska ha ryggbedövning.

Narkosläkaren kommer aldrig och tiden går. Jag undrar vart fan han är. Svår trafikolycka berättar han när han äntligen kommer, och ber om ursäkt för att det har dröjt så länge.

Såklart att dom tar en trafik olycka före mig, jag håller ju inte på att dö, eller????

Åh, för andra gången på några timmar blir jag blixtförälskad, första gången i lustgasen, denna gång i ryggbedövningen! Underbart. Så underbart att jag somnar av utmatthet. Efter två timmar av sömn kombinerat av värkar så tycker bm att det är dax att koppla in värkdropp, så att jag får tillbaka starkare värkar. Ungen måste ju ut någongång lixom!

Värkarna startar igång med dunder och brak igen, så de kopplar bort droppet efter bara någon minut! Vattnet går, skönt, då slipper de ta hål på hinnorna som det var tänkt.

Skiftbyte, och världens underbaraste barnmorska, barnemorskestudent och sjuksköterska kommer in i rummet och presenterar sig.

Jag spyr massor, antingen av lustgasen eller av att barnet är i något särskilt läge, jätte bra tycker bm. Jätte äckligt tycker jag och mår pyton. Jätte äckligt tycker nog sjuksköterskan också, eftersom det är hon som får ta hand om det.

Ingående undersökning, öppen 8 cm. Snart får du börja krysta. Det gör ont, och jag får ingen påfyllning på ryggbedövningen heller eftersom jag tydligen snart kommer att föda. 

Ängligen får jag börja krysta, och det gör så djävulskt ont. Snart kommer bebisen vara ute säger barnmorksan hela tiden, och jag undrar hur jävla lång stund "snart" är i hennes värld. 30 minuter inser jag efteråt, för det var så lång tid jag krystade. Enligt förlsossningsjournalen.

Jag kämpar på och Mathias står stöttande brevid mig och håller mig i handen. Jag tar i som aldrig förr och helt plötsligt glider barnet ut. Det går så jäkla fort!

Ett underbart skrik och världens sötaste underbaraste lilla dotter ligger plötsligt på mitt bröst. Hon tystnar så fort hon hamnar i min famn, och hennes ögon stirrar på mig, med en förvirrad blick. Jag undrar vad hon tänker. Jag tänker att jag är så jävla lycklig.

Äntligen är hon här! En flicka, och det känns så självklart. Jag visste det, jag visste att du var en flicka tänker jag och stirrar tillbaka in i hennes ögon. 

Min dotter, min älskade lilla Maja.


Trots alla smärta är det så jävla häftigt att föda barn, och jag vill göra det igen. Att man har en sådan kraft inombords!!! Det är så grymt, jag längtar redan tills nästa barn.



Jag vägde 3465gram och var 52 cm lång när jag föddes och så här såg jag ut precis när jag hade kommit ut påväg till mammas famn:

Nyfödd

Så fort jag fick komma til mamma så slutade jag gråta, och efter ett tag fick jag komma till pappa och mysa med honom också.

Här är jag 1 dag gammal:

Maja på sjukhuset

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0